fubbick

Efter många år av drömmar att sitta på bank och räkna pengar, vara viktig och prydlig inser jag nu hur vuxen jag måste känt mig som sexåring. För nu förstår jag hur jag aldrig skulle orka med allt det. Jag sitter och försöker knåpa ihop fem resor med varandra, att alla tider ska passa, med marginal, försöka ta de billigaste alternativen eftersom cash inte växer på de kala träden här utanför, men det hela är nästan mig övermäktigt. Det står mig upp i halsen. Det känns helt enkelt omöjligt. Skulle vilja få bilskjuts till gaten, kliva på ett plan, och sen bara vara framme i mål.

Annars är livet rätt fint. Tänker många ljusa tankar samtidigt som många andras liv verkar rämnas. Och varje gång är det lika överraskande. Känner mig i vissa stunder som en hemsk människa som inte också klyver mig själv i mitten och bara flyter med i må-så-dåligt-som-möjligt-tänket. Nu ska jag fortsatta min lyxiga dag som börjades med ett yogapass och se på någon bra film i väntan på att Siri kommer hem och vill äta lunch tillsammans med mig.